If this was to end in fire then we should all burn together.. 


Jag vet att jag är dålig på att uppdatera.. Men insåg idag varför de va från början jag skaffade en blogg.
För att Jag vid dem fillfällena JAG kände att JAG behövde få ut mina tankar på något vis skulle kunna
skriva ner dem för att själv kunna göra situationen bättre. Så nog med förlåt för dåliga uppdateringar.

Idag är ett sånt där tillfälle då jag verkligen behöver tömma mitt huvud. Jag har försökt prata med vänner
om alla dem situationerna jag är i just nu.. Men mitt liv har blivit på tok för mycket.
De tog slut mellan mig och Alexander efter nästan 4a år tillsammans. De va en sak som tog sjukt hårt på mig.
Trotts att jag kanske varit stark nog att hålla tårarna inne bland er andra idioter där ute.
Istället för att anta att jag mår bra, fråga. Jag hade behövt er.
Och inte nog med det, i samma veva som allt de här andra så fick min farfar en hjärtinfarkt och höll på att dö.
Inte nog med att jag höll på att förlora honom, jag fick heller inget veta. Vilket också tog hårdare på mig.
Jag frågade varför och svaret jag fick va "du är så svag, ville inte göra dig ledsen".
Ahmen.. Nej. Man gör inte sådär.. Jag hade garanterat blivit ännu mer ledsen om jag fått veta att han legat inlagd
och jag inte fått en ärlig chans att åka och ta farväl av honom. Vilket jag ännu inte fått.
Idag fick jag informationen om att han fått åka hem, hem till en dement farmor som knappt kan något av sina språk
längre. En farmor som knappt klarar att ta hand om sig själv.
Jag har fortfarande inte av någon blivit förfrågad om jag vill ha hjälp att ta mig dit. Är de ingen som
tycker jag har den rätten? Eller ska jag behöva stå här och skrika ut till hela världen att jag behöver hjälp?
Pappa borde faktiskt ha frågat mig eller till och med oss, både mig och min lillebror om vi ville dit.
Jag vet att jag hade blivit ledsen av att se farfar så sårbar och sjuk.. Men jag hade aldrig klarat av att veta
att jag inte fick finnas där för honom. De enda som funnits där och frågat om vi ska åka är vänner, vänner som
varken känner min farfar eller egentligen har något måste att hjälpa mig.
Jag är verkligen besviken på hela världen.. På alla i omgivningen.. Men framförallt på mig själv.
Finns de något jag skulle kunna göra annorlunda? Jag försöker vara så jävla stark i alla lägen för jag inte vill
framstå som svag. Jag har en dotter på 1 år som behöver mig.. Och jag vet att de finns en hel del människor
där ute som säger att jag redan som de är inte är kapabel att ta hand om henne. Fuck you! säger jag bara.
Jag älskar henne och jag ska aldrig låta henne få de så som jag har haft de i mitt liv.

Jag har så sjukt mycket mer saker jag skulle behöva rensa ur mitt huvud. Men dem sakerna måste jag nog ta tag i
privat först för att sen kanske kunna bearbeta med er.. Måste bara ta modet till mig att ringa.
Ringa och förklara för de människorna jag behövt som mest nu på sista tiden att dem inte längre räknas.
Att jag inte vill ha något med dem att göra förens dem visat för mig att jag faktiskt är viktig för dem.
Folk som snackat skit och vänt och vridit på sanningen för att göra situationen jag är i värre.
Och folk som påstår sig älska mig men inte finns här för varken mig eller någon annan som dem borde göra.
Jag gråter mig till söms varje natt nu, fuck it.. Jag gråter hela dagarna.

Ni som inte funnits här fram tills nu behöver inte räkna med att finnas här i framtiden heller.

Over and out.