Idag ska vi åka någonstans med Alexanders farmor och farfar. Vi ska träffa hans farfar Peters, moster! Hon är född 1913. Vilket innebär att i år fyller människanhundraår!
Jag har nog aldrig träffat en så gammal människa förut.. Millie ska med, hon föddes ju 2013 så Peter har tjatat länge på att han vill ha en bild på henne och Moster-Maj.
Så idag ska vi hem till henne och ta en generationsbild. Hela 5 generationer ska vara med på en och samma bild. Moster-Maj, Peter, Thomas (Alexanders pappa), Alexander och sen Millie.
Rätt coolt ändå med såna bilder.. Jag är dock lite nervös. Jag är lite rädd för gamla människor, eller iallafall såhär gamla människor. Har så svårt för att knyta band med nya människor, är så rädd att börja tycka om dem och sen ska dem en kort tid efter typ "tas ifrån mig igen"..
Jag har ännu inte kommit över att Alex mormors man försvann från mig. Han hade precis blivit pensioner, så gammal var han ju inte. Orättvist. Och när jag väl hade börjat våga prata med honom ordentligt.. Och fick en bra relation med honom, då försvann han..!

Vi får helt enkelt se hur dagen går. Kanske tar en bild jag också och lägger upp, man vet aldrig.
Vi ska också ta generationsfoto på min sida familjen, Mormor, Mamma, jag och Millie.. men vi har ingen jättegammal människa som kan vara med. Lite trist tycker jag. Min släkt är lite lättare att handskas med eftersom jag redan känner allihop!

Hörs senare idag eller vid annat tillfälle
Pusss..

Idag var vi på Coop i Kungsängen och köpte äkta polkagrisar från Gränna! så himla fantastiskt gott.. 

Förutom de så var vi i Bålsta och hämtade massa mysiga presenter från massa goa människor.
Bild kommer senare <3

 

Den andra Januari i år fick jag mitt lilla undervärk. 
En liten tjej som fick heta Millie, Millie Elina. 
Elina fick hon efter en väldigt viktig människa i mitt liv.. Min faster och Gudmor. 
Hon har funnits för mig hela mitt liv och jag kände att hon verkligen förtjänade att hyllas. 
Och hur kan man hylla en människa mer än att döpa sin dotter efter henne, för Millie är ju de bästa jag har.
Jag älskar min faster, hon har verkligen funnits för mig under min uppväxt.
Har alltid sett upp till henne otroligt mycket och alltid velat "vara som hon".

Idag för exakt ett år sen förlorade jag en annan väldigt viktig människa, min andra "faster".
Hon var inte gammal, och förtjänade alls inte att behöva lämna alla efter sig.
Sina tre underbara döttrar, yngsta på bara 18 ny-fyllda år. 
Hon togs ifrån oss pågrundav cancer, den hemskaste sjukdomen man kan få.
Så svår, antingen går det jättefort och man hinner inte rikgit med, eller så går de så sakta.
Så pass sakta att man nästan börjar önska att människorna får somna in, så dem slipper lida.
Faster försvann och lämnade ett stort tomrum. Och idag saknar jag henne, precis som alla andra dagarna.
Bara lite sådär extra. Har försökt hålla mig sysselsatt så känslorna inte ska ta över helt, men det är svårt.
Jag önskar hon hade hunnit träffa Millie..  Många tankar finns kring de, vad hade hon tyckt, hade hon gillat henne.
Hade hon blivit sur över att jag skaffat barn så tidigt eller hade hon varit stolt?
Oavsätt vad, så älskar jag henne fortfarande. Och hon kommer aldrig försvinna helt.
Hennes skratt och glada leende besöker mig fortfarande i drömmar, och det är jag glad över.
Vila i frid älskade du, vila i frid.

Millie är mitt hjärta, jag älskar henne. Och Alexander, otroligt mycket.
Vi har inte alltid haft det lätt, men alla stunder med honom är ändå värt allt. 
Jag saknar dem så fort dem inte är nära och mitt hjärta rikgit värmer upp mig när jag ser dem igen.

Min familj är det bästa jag har, skulle inte byta mitt liv för allt i hela världen 

<3