.. Ni ska bara veta hur fruktansvärt frustrerande den här graviditeten har varit och är.
Jag har då först och främst varit illamående i dem första 5 månaderna, utan att kunna få i mig mat eller vatten ordentligt. Besök på sjukhus för dropp och skit, jag som hatar nålar..
Inte nog med det så har jag extrema värkar i hela kroppen.. blivit typ bästa kompis med sjukvårdsupplysningen och det känns ju kul..
Fick ringa dem här om natten då jag fick så ont i magen och ländryggen att jag inte visste längre vart jag skulle ta vägen.
Det dem sa var att jag skulle ta kontakt med min barnmorska.. vilket inte är det lättaste då hon ALDRIG svarar i telefonen.. Och när jag diskuterat de här med vänner som har barn, är gravida osv och läst på nätet så visar de sig att de är typ sammandragningar.. Även fast sammandragningar är vanligt under graviditeter så ska dem inte göra såhär ont.. Jag ligger alltså i fosterställning och gråter pga all smärta. Jag ska imorgon ringa och diskutera med min barnmorska, om jag får tag i henne dvs. annars ringer jag till förlossningen på danderyd. För det är dem jag tillhör nu när jag gått över vecka 24. Händer de något så ska jag inte längre ta kontakt med gyn akuten utan förlossningen och de känns ju lite läskigt eftersom jag började trivas med personalen på gyn akuten!..

En annan sak som är grymt jobbig är att jag börjat drömma massa jävla mardrömmar nu, är så jävla osäker på mig själv.
Drömmer om allt från missfall till otrohet och annat jobbigt och vaknar med världens tårar i ögonen och panik i hela kroppen..
Vet inte ifall det är bara hormonerna som spökar isf vill jag att dem ska ge sig genast! Det här är inte roligt längre.. Är så osäker på min kropp och trivs inte i den längre..
Och Alexander är både helt underbar och påfrästande så det heter duga. Han vet ju inte hur han ska hantera alla situationer och jag önskar att gravida kvinnor kom med en handbok så han kunde säga dem sakerna jag behöver höra.. men jag vet inte själv vad det är jag vill ska sägas..

Till sist. Nu är jag i vecka 25. Alltså typ 15 veckor kvar tills lillan planeras komma ut, jag tror att hon kommer komma tidigare.. vilket känns både underbart och jobbigt, för jag vill inte ha ett barn som fyller sent på året utan hellre ett januari barn.
Och till alla er där ute som inte trodde på mig och Alex från början, som gnällde på vårat förhållande och som fortfarande bara sitter och hoppas på att de kommer ta slut mellan oss.. Fuck you!
Alex och jag kanske bråkar mycket och ofta.. Men vi har skapat ett mirakel tillsammans och vi älskar varandra.. Vi är en familj och så kommer det förbli. Så håll erat jävla snack till er själva..