Satt nyss och tittade på mobilen. Har en sån där graviditetsapp nedladdad som jag brukar kolla och läsa av en gång i veckan ungefär. Alltid varit lika spännande att se hur veckorna gick.. Idag stannade hela världen. 29.. Vecka 29!
Det är alltså 11 veckor kvar tills lillan är förväntad titta ut.
Det är mindre än tre månader. Det är typ chans varje dag att ungen bestämmer sig för att inte längre stanna där inne.
Nästa vecka är det vecka 30.. Hör ni hur det låter?
Min bästaväns storasyster fick sin lilla Jack i vecka 35! Är jag verkligen redo?
Varför kan man inte få ett exakt datum då man vet att hon vill titta ut, så man kan vara lite förberedd?
Jag känner mig vilse.. Känner mig rädd, jag vågar typ inte göra något. Vaknar på mornarna och första tanken som slår mig när jag öppnar ögonen är "tänk om idag är dagen jag för första gången får träffa och se min dotter"..
Samtidigt som jag mer än allt annat vill att hon ska titta ut nu, så känner jag mig inte redo..
Fortfarande så otroligt mycket att göra hemma och bara en tanke på förlossningen gör att jag vill backa flera veckor tillbaka. Hur ska man veta att man verkligen är redo för det?
Hur vet jag att jag kommer klara det, och vad händer om jag inte klarar förlossningen? Om jag inte orkar kämpa?
Tänk om något händer med lilltjejen tack vare mig?

Så otroligt mycket tankar och funderingar.. Och tårarna bara rusar ner för kinderna. Jag vill såklart att hon ska stanna hela graviditeten ut, så jag vet att hennes lilla kropp verkligen klarar det som kommer. Och så vi kanske inte behöver ligga på sjukhuset så länge.. Så vi kan få komma hem och starta våra liv, vår familj, våra första dagar i livet som tre istället för två.
Jag älskar min Alexander jättemycket, mer och mer för varje dag som går. Och ju mer jag tänker på det, ju mer ser jag att han också växer.. Vi var ju på MVC här om dagen och lyssnade på hennes hjärta. Och jag kunde inte låta bli, kunde inte släppa Alex med blicken.. Han såg också ut att vara hela omtumlad av att höra att hans lilla flicka lever och är frisk. Och han kände en av hennes alla små träningspass i magen här om kvällen.. Hans leende är det vackraste jag någonsin sett.. Man riktigt ser hur stolt han är, hur mycket han längtar. Han vill nog inte vänta längre. För var dag hör man "kan du inte ge mig min dotter nu? Nu vill faktiskt jag ha henne" .. Jag vet att han kommer bli den bästa pappan. Han kommer göra allt för henne. Och aldrig låta de hända henne något.
Han kommer skydda henne mer än han någonsin skyddat mig.
Och nu är det inte lång tid kvar förens han för första gången får se och hålla sin flicka. Och det är en syn som jag aldrig kommer glömma..!


Jag längtar, jag är rädd.. Jag är nog allt det som hormonerna ser till att jag ska vara.. Jag är gravid, jag är en blivande mamma!