Åh vad jag hatar hormoner på många vis.. Mitt självförtroende är sämre än vanligt och stackars Alex får stå ut med de på de värsta av alla jävla sätt.. han får dagligen sitta och trösta mig och berätta att han älskar mig. Vi har varit tillsammans i två år och åtta månader och just nu känns de ändå inte som jag tror honom. Borde inte tiden göra att jag tror honom mer? Eller tror och tror.. det kan man inte heller säga.. Jag tror honom men jag förstår honom inte. Varför jag när det finns så många andra han skulle kunna vara med. Arg och ledsen på mig själv och allt annat så går jag nu och lägger mig..
Imorgon ska vi till Sthlm och hjälpa Helenes kompis att flytta. Jag får ju inte göra så mycket så ska väl bara sitta där och se fet ut medans dem andra sliter och bär.. efter de blir de pizza iaf.
Sen på lördag ska jag till Barkarby med mor och Kajsa, och även göra lite ärenden i Bålsta. Så det är något jag längtar till!