Jag har suttit och läst lite på min blogg och känner mig otroligt otacksam.
Jag är väldigt tacksam över allt det jag faktiskt har, även fast jag är väldigt duktig på att gnälla.
Hur många 20åringar har egen lägenhet? bostadsrätt dessutom. 
En pojkvän med körkort som faktiskt ställer upp och kör en nästan överallt även fast han egentligen inte orkar.
Han lagar mat till mig när jag blir hungrig och gnällig, fast det är väl mest för hans egen del.
Nej men han är väldigt omtänksam även fast jag låst fast mig och bara sett de negativa sidorna.
Jag älskar honom, även fast jag behandlat honom som totalt skit stundvis och fast jag inte förtjänar honom,
så är jag evigt tacksam för att han faktiskt finns kvar hos mig. Min underbara kille!
Alla gör väl saker som man inte orkar med ibland, och visst, han spelar på nätterna och kan bli väldigt skrikig.
Men allt de här har han faktiskt bättrat sig med och försökt finna lösningar för att bättra såfort jag faktiskt sa till.
Jag ångrar så otroligt att jag inte på en gång sa till honom att jag faktiskt mår skitdåligt och får panik när han skriker och är arg. Men jag trodde ju att han aldrig skulle ändra på sig, eller att jag skulle förlora honom för att jag påpekade de hela.. Men oj så fel man kan ha.. Han är bättre än någonsin och tro mig, jag är kär på nytt! 
Jag vill aldrig förlora dig min älskade prins.. 

Jag är faktiskt tacksam över allt du gett mig både känslomässigt, materiellt och allt annat. 
Du är helt fantastisk och jag ska verkligen göra allt för att inte börja ta dig för given igen.
Jag älskar dig, tills sista andetaget! 

3/2-10
Då började mitt liv på riktigt,
tack för att du finns,
Alexander Stamer