-

Länge sen jag uppdaterade denna igen. Och jag vet att de är lite folk som sitter nyfikna och spända och undrar vad som egentligen händer i mitt liv.

Såhär är det, det är fortfarande slut mellan mig och Alexander. Och vi kommer inte bli tillsammans igen. Jag kommer alltid hoppas på att vi en dag kommer kunna vara vänner för våran dotters skull men så som det ser ut i dagsläget så fungerar det tyvärr inte.
Jag har träffat vääärldens charmigaste och goaste kille. Ja jag är störtkär! Han bor i världens mysigaste Nora. Ett litet ställe utanför Örebro. Jag stormtrivs hos honom och i Nora, så ni alla där ute får hålla tummarna för mig!
Millie växer så det knakar.. Sitter här och sjunger lilla snigel för sin mamma. Hon är sjuk idag och får därför vara hemma från dagis. Och om några timmar kommer hennes pappa och hämtar henne för då börjar hans vecka. Och jag ska iväg och jobba!
Jag jobbar idag som personlig assistent i Bålsta. BÄSTA jobbet jag någonsin haft. Jag älskar det! Sysslorna, känslan av att göra något bra för någon annan som behöver det. Jag älskar min brukare. Jag ska även börja jobba hos ytterligare en brukare snart och hon verkar också urgullig! Men framförallt så älskar jag mina kollegor! Varenda en är helt fantastisk på sitt eget lilla vis. Och jag har inte ett enda ont ord att säga om någon av dem. Sen att man kanske klickat mer med vissa än andra det är ju självklart. Och då har jag också jobbat tillsammans med vissa mer än andra.

Ja ni.. vad ska man säga mer.. I dagsläget är jag lycklig och mår bra. Jag saknar min Viktor otroligt mycket, framförallt på kvällen när man ska gå och lägga sig. Från att inte ha sovit ensam i princip en enda natt på typ 7 år till att sova ensam större delen av tiden.. Men dem stunderna han är här väger upp distansen! iihh. lycklig tjej.
Den 18 åker jag till hjärtat och är borta några dagar. Så vi får väl se vad som händer efter det

Puss!

bildbomb

 

Nytt år, nytt liv och nya tag!

Efter en låång natt utan allt för mycket sömn så har jag kommit fram till vad det är som behöver göras. Vaknade imorse och drog igång Nickelback på högsta volym och satte mig och drog igång ett träningsprogram hemma jag ska börja följa dagligen. När lönen kommer får vi se ifall jag skaffar gymkort också på det.
Satte igång och drog igenom träningsschemat och det gick bra, gick och åt frukost för första gången själv. Jag vet helt ärligt inte när jag åt frukost ensam senast. Sen städade jag igenom rummet så det ser nu någolunda ut igen. Nu sitter jag här och samlar lite extra ork att gå och göra i ordning mig för dagen. Kanske blir till att förnya garderoben lite idag när jag åker till Kista med Alexander.
Annars blir de titta massor i butiker och bara njuta av att komma ut lite!

Nu tänker jag bara lägga tid och energi på de som för mig anses vara viktigt. Tänker inte släpa på massa extra skit och människor som inte gör något vettigt för mitt liv. Jobba, umgås med min fantastiska dotter och mysa sönder med dem människorna som betyder som mest. Mitt liv är NU och jag tänker inte slösa en dag till på att sitta och må dåligt över människor som inte vill en väl.


Irriterande sanning

Något som verkligen stör mig är hur folk kan säga till mig att mina vänner över dator inte är några riktiga vänner.
Jag vill bara meddela att dem vännerna jag har där är fan så mycket bättre och mer trogna och pålitliga än dem flesta "vänner" jag har irl. Helt ärligt skulle jag vilken dag som helst byta ut många av er som påstår er finnas här mot dem andra. Jag kanske inte träffar mina internetvänner varje dag, varje helg eller ens överhuvudtaget. Men dem jag har där är vänner som faktiskt finns och lyssnar. Vänner som tar sig tid för mig trotts att jag sitter en hel evighet ifrån dem. De är folk som hör på min röst att något inte är okej, eller att något är alldeles extra bra. Medans ni, som står en halvmeter ifrån mig inte ens skulle se ifall jag så stod med tårar i ögonen och stirrar ner i marken. 

Nu säger jag absolut inte att alla människor jag har här i närheten och som jag umgås med är sådär.. jag har väldigt många fina och fantastiska vänner här i min närhet. Underbara både tjej- och killkompisar som jag älskar och avgudar och som faktiskt finns här för mig. Men blir bara så irriterad när folk säger att man inte kan vara "vänner" bara för man inte ses. Jag må vara en sån där liten nörd som gärna sitter och spelar spel, men jag gör de mest bara för de härliga sällskapet.Spelar gör jag ju i princip aldrig själv utan de är alltid med sällskapet utav ungefär samma människor varje gång.

Jag älskar er, även fast jag kanske är dryg och otrevlig och sitter och skyller på er när de går dåligt.
Men de är faktiskt ni som gör en stor del av mina dagar.. Ni får mig att skratta och le varje dag.
Tack för ni finns här för mig.. Alla vänner, Irl som data-vänner.
<3



M.E.S <3

Min alldeles egna ledstjärna.
Utan dig i allt detta mörker skulle jag varit förlorad.
De är du som givit mig orken att resa mig upp på morgonen och de är också du som håller all panik i schakt. De är du som dämpar min ångest och får mig att åter le. De är helt otroligt att en så liten människa kan göra så stor inverkan i ett liv. Jag har älskat dig sedan dagen du föddes och för varje dag så växer den kärleken sig starkare och jag kommer alltid finnas här för dig. Jag hoppas att du en dag kan gå tillbaka och läsa de här och förstå att du alltid kommer vara min nummer ett. Inget annat är viktigt om inte du är lycklig. Tack min underbara fina stora tjej för tiden du än så länge givit mig och för allt tid i framtiden. Jag älskar dig till månen och tillbaka.
<3



Jag har en förebild här i livet förutom min mamma såklart. Elina heter hon. Hon är världens vackraste människa, så otroligt fin både till utsidan och insidan. Hon är även världens bästa mor. Mor till två fantastiska barn som råkar vara mina kusiner. Elina är inte bara min faster och min gudmor hon är en stor förebild och en stor orsak till att jag orkat med mitt liv. Tack finaste du för att du funnits för mig genom alla år. Hoppas du vet att jag älskar dig otroligt mycket. Och de va med stor ära jag döpte min dotter efter dig <3

Never again.

Jag släpper er nu, jag går vidare utan er.
Ni har säkert bjudit på ett och annat skratt på vägen,
men just nu känner jag bara att de inte är värt de.
De är inte värt att dra ett extra lass.
Lyssna på extra bekymmer när man helt enkelt inte får ett skit tillbaka.
Många av er är jag väldigt ledsen över att förlora.
Många har varit en väldigt stor del i mitt liv.
Men de är NI som har visat vart ni står.. eller inte står?
Och därför är de erat val.

Jag bryr mig inte längre och kommer troligtvis inte svara när ni ringer.
Hade ni brytt er om ens de mista så hade ni sett att jag bett om hjälp.
Men har verkligen inte fått ett skit tillbaka så..

Hejdå.

If this was to end in fire..

If this was to end in fire then we should all burn together.. 


Jag vet att jag är dålig på att uppdatera.. Men insåg idag varför de va från början jag skaffade en blogg.
För att Jag vid dem fillfällena JAG kände att JAG behövde få ut mina tankar på något vis skulle kunna
skriva ner dem för att själv kunna göra situationen bättre. Så nog med förlåt för dåliga uppdateringar.

Idag är ett sånt där tillfälle då jag verkligen behöver tömma mitt huvud. Jag har försökt prata med vänner
om alla dem situationerna jag är i just nu.. Men mitt liv har blivit på tok för mycket.
De tog slut mellan mig och Alexander efter nästan 4a år tillsammans. De va en sak som tog sjukt hårt på mig.
Trotts att jag kanske varit stark nog att hålla tårarna inne bland er andra idioter där ute.
Istället för att anta att jag mår bra, fråga. Jag hade behövt er.
Och inte nog med det, i samma veva som allt de här andra så fick min farfar en hjärtinfarkt och höll på att dö.
Inte nog med att jag höll på att förlora honom, jag fick heller inget veta. Vilket också tog hårdare på mig.
Jag frågade varför och svaret jag fick va "du är så svag, ville inte göra dig ledsen".
Ahmen.. Nej. Man gör inte sådär.. Jag hade garanterat blivit ännu mer ledsen om jag fått veta att han legat inlagd
och jag inte fått en ärlig chans att åka och ta farväl av honom. Vilket jag ännu inte fått.
Idag fick jag informationen om att han fått åka hem, hem till en dement farmor som knappt kan något av sina språk
längre. En farmor som knappt klarar att ta hand om sig själv.
Jag har fortfarande inte av någon blivit förfrågad om jag vill ha hjälp att ta mig dit. Är de ingen som
tycker jag har den rätten? Eller ska jag behöva stå här och skrika ut till hela världen att jag behöver hjälp?
Pappa borde faktiskt ha frågat mig eller till och med oss, både mig och min lillebror om vi ville dit.
Jag vet att jag hade blivit ledsen av att se farfar så sårbar och sjuk.. Men jag hade aldrig klarat av att veta
att jag inte fick finnas där för honom. De enda som funnits där och frågat om vi ska åka är vänner, vänner som
varken känner min farfar eller egentligen har något måste att hjälpa mig.
Jag är verkligen besviken på hela världen.. På alla i omgivningen.. Men framförallt på mig själv.
Finns de något jag skulle kunna göra annorlunda? Jag försöker vara så jävla stark i alla lägen för jag inte vill
framstå som svag. Jag har en dotter på 1 år som behöver mig.. Och jag vet att de finns en hel del människor
där ute som säger att jag redan som de är inte är kapabel att ta hand om henne. Fuck you! säger jag bara.
Jag älskar henne och jag ska aldrig låta henne få de så som jag har haft de i mitt liv.

Jag har så sjukt mycket mer saker jag skulle behöva rensa ur mitt huvud. Men dem sakerna måste jag nog ta tag i
privat först för att sen kanske kunna bearbeta med er.. Måste bara ta modet till mig att ringa.
Ringa och förklara för de människorna jag behövt som mest nu på sista tiden att dem inte längre räknas.
Att jag inte vill ha något med dem att göra förens dem visat för mig att jag faktiskt är viktig för dem.
Folk som snackat skit och vänt och vridit på sanningen för att göra situationen jag är i värre.
Och folk som påstår sig älska mig men inte finns här för varken mig eller någon annan som dem borde göra.
Jag gråter mig till söms varje natt nu, fuck it.. Jag gråter hela dagarna.

Ni som inte funnits här fram tills nu behöver inte räkna med att finnas här i framtiden heller.

Over and out.

Hopplöst fall!

Jag måste verkligen vara ett hopplöst fall.
Jag lovar gång på gång att starta upp med bloggandet igen men de blir liksom inte av.. De finns inte tid. Så mycket som har hänt på sista tiden så jag vet inte ens vart jag ska börja.

Millie är ett år nu, ett år och full i liv och glädje. Mammas flicka är verkligen de finaste som finns. Hon började på dagis igår och allt har gått jättebra. Hennes pappa har varit med henne på inskolning och jag har jobbat men på Onsdag så ska jag få följa med dem och se min duktiga prinsessa på dagis. Jag längtar så!

Jag kommer dela med mig av allt de andra som hänt sista halvåret också i sinom tid. Men just nu känns de som att jag inte riktigt har tid eller ork att sitta och förklara allt.. Tror de flesta som faktiskt följer bloggen är folk som följer med i mitt liv i allmänt och därför vet de flesta redan de mesta. Men ni andra.. ni får helt enkelt veta senare!


Idag åker jag till Örebro med min kära vän Jonathan och kanske en eller två till. Vi ska hämta hans nya bil. Ska bli skönt med en road-trip och tänka på lite annat. Och när jag kommer hem så är min prinsessa här! Lycka! Och under helgen kommer mina vänner över och vi ska gå ut och leka med Millie i snön. Gosh jag kommer bli så himla förkyld! Har inga varma kläder alls att ha på mig ut egentligen.. Blir dubbla tights på sig under jeansen!
Nu ska jag börja göra mig klar, vem vet när dem där tokstollarna vill åka!!
Ta hand om er!

....


Bildbomb

Mammas finaste lilla prinsessa, börjar bli så himla stor nu. 
Mer bilder kommer så fort jag orkat koppla in mobilen i datorn
<3
 
Bilder vi fått från dopet än så länge! 
Ni som sitter på andra bilder, skicka gärna över dem till oss. Vill ha allt sparat <3
 
 
 

Ett litet under!

Nu har det varit ett sånt där glapp emellan mina uppladdningar igen. Jag måste verkligen skärpa mig och bättra mig på de här. Både Kajsa och Robin skäller på mig nu. Men lite förståelse måste ni ha. Det är nämligen så att med en liten knodd måste man jämt ha ögonen överallt.

Nu är det lite mer än 6 månader sedan jag låg inne på BB i Danderyd och födde fram lilla Millie. Och än känns de som igår! Men så mycket som hänt på dessa 6 månader har jag aldrig varit med om.
Innan jag fick henne så såg jag en 6 månaders bebis som något litet och hjälplöst.. Håll i hatten va fel jag haft.. Millie far fram och tillbaka över golvet.. Krälande, rullande och även hoppande i den där hoppgungan hon älskar. Låter gör hon konstant.. "mamammammama" "babbbabbabbaaabba" .. Och herregud. Hon är ju bara ett halvår? Va jag också sådär vid 6 månader?
Sitter gör jag själv mamma, inte ska jag ha din hjälp. Även äter kan jag själv.. Ibland.
Och idag så såg jag att en kär väns lilla prinsessa stått upp för första gången. Så tänkte att jag kunde testa de med Millie. Deras lilla Felicia är ju 8a dagar yngre än Millie och dem håller väldigt jämt tempo på allt. Och det är så sjukt härligt att man har en annan familj man tycker om att dela alla framsteg med!
Så jag ställde Millie i soffan och släppte i tron på att nu faller hon baklänges. Nej där stod hon. säkert 20 sekunder innan hon fick för sig att hon skulle hoppa och då såklart föll. Men oj så mycket som händer. Jag hinner ju knappt med längre.

Jag lovar att när jag kommer hem från Millies Farfar och Ingela nu senare idag ska jag slänga upp lite nya bilder på skruttan.
Men så länge får ni nöja er med denna!


1913-2013!

Idag ska vi åka någonstans med Alexanders farmor och farfar. Vi ska träffa hans farfar Peters, moster! Hon är född 1913. Vilket innebär att i år fyller människanhundraår!
Jag har nog aldrig träffat en så gammal människa förut.. Millie ska med, hon föddes ju 2013 så Peter har tjatat länge på att han vill ha en bild på henne och Moster-Maj.
Så idag ska vi hem till henne och ta en generationsbild. Hela 5 generationer ska vara med på en och samma bild. Moster-Maj, Peter, Thomas (Alexanders pappa), Alexander och sen Millie.
Rätt coolt ändå med såna bilder.. Jag är dock lite nervös. Jag är lite rädd för gamla människor, eller iallafall såhär gamla människor. Har så svårt för att knyta band med nya människor, är så rädd att börja tycka om dem och sen ska dem en kort tid efter typ "tas ifrån mig igen"..
Jag har ännu inte kommit över att Alex mormors man försvann från mig. Han hade precis blivit pensioner, så gammal var han ju inte. Orättvist. Och när jag väl hade börjat våga prata med honom ordentligt.. Och fick en bra relation med honom, då försvann han..!

Vi får helt enkelt se hur dagen går. Kanske tar en bild jag också och lägger upp, man vet aldrig.
Vi ska också ta generationsfoto på min sida familjen, Mormor, Mamma, jag och Millie.. men vi har ingen jättegammal människa som kan vara med. Lite trist tycker jag. Min släkt är lite lättare att handskas med eftersom jag redan känner allihop!

Hörs senare idag eller vid annat tillfälle
Pusss..

Polkagrisar!

Idag var vi på Coop i Kungsängen och köpte äkta polkagrisar från Gränna! så himla fantastiskt gott.. 

Förutom de så var vi i Bålsta och hämtade massa mysiga presenter från massa goa människor.
Bild kommer senare <3
 

Uppdatering'

ROBIN.. Idag ska jag äta taco's!
Tänkte bara så du vet det..


Bild på skrutt och gudmor sin <3

Bildbomb!



bloglovin
RSS 2.0