!"#¤%&
Jag vet verkligen inte vad jag ska säga just nu.
Känns lite som om livet totalt saknar mening.. Mitt liv är ett ständigt väntande på att den där jävla telefonen ska ringa med sämre nyheter än dem jag redan har. I förrgår var en av dem värsta dagarna i mitt liv, jag ångrar så otroligt att jag åkte med till Västerås. Samtidigt, som jag aldrig själv skulle förlåtit mig själv ifall jag inte gjort det. Jag vet liksom inte längre vad jag ska göra, känns så FEL att vara ute och försöka ha "kul".. Som om folk tycker att jag är helt cp i huvudet för att jag försöker tänka på annat än min verklighet om ens så bara för en liten stund.
Igår var vi en del personer som samlades nere på pub bänken och satt där hela kvällen, och samtidigt som jag hade jätteroligt så kunde jag inte tänka på annat än att försöka hålla ett öga på telefonen, inte dricka mer för ifall samtalet kommer vill jag vara nykter nog att förstå. Jag tyckte själv att jag blev förmycket för att jag samtidigt försökte vara så "glad" jag kunde för att själv inte tänka på det. Men det är inte så lätt. Jag gråter utan anledning, kan sitta hur glad som helst och prata med någon och sen mitt i samtalet kan jag bryta ihop och sitta i timmar och tårarna bara rinner. Jag känner mig så otillräcklig. Jag vill kunna göra så mycket mer för alla involverade.. för mina älskade kusiner, för min faster, för alla i min familj.. Jag vill kunna om bara så försöka vara lika stark som dem andra.. Men känns som att jag är den som lättast bryter samman. Lite pinsamt i vissa situationer.. Jag får bita mig i läppen när dem är nära för att inte börja gråta.. Jag går runt med en ständig ångest och en klump i halsen.. Vad folk än säger så kopplar jag det till något minne eller något samtal vi någonsin haft och det får mig att få tårar i ögonen.. Jag vet att du inte vill att vi ska vara ledsna och "pausa" våra liv pga det här, men allt är bara för mycket. Du är en för stor del i våra liv, i tjejernas liv.. Jag vill verkligen göra allt för att försöka hjälpa dem. Men vet inte vad jag ska säga eller göra..
Hoppas bara dem förstår att vi alla finns här för dem, nu, sen och föralltid framöver.
Dem kommer aldrig vara själva..
Jag har älskat dem alla sedan början och jag kommer älska dem till slutet..
Nu blir det ett bad eller en dusch och sen krypa ner under täcket och stirra på telefonen tills jag somnar..
Go'natt
Känns lite som om livet totalt saknar mening.. Mitt liv är ett ständigt väntande på att den där jävla telefonen ska ringa med sämre nyheter än dem jag redan har. I förrgår var en av dem värsta dagarna i mitt liv, jag ångrar så otroligt att jag åkte med till Västerås. Samtidigt, som jag aldrig själv skulle förlåtit mig själv ifall jag inte gjort det. Jag vet liksom inte längre vad jag ska göra, känns så FEL att vara ute och försöka ha "kul".. Som om folk tycker att jag är helt cp i huvudet för att jag försöker tänka på annat än min verklighet om ens så bara för en liten stund.
Igår var vi en del personer som samlades nere på pub bänken och satt där hela kvällen, och samtidigt som jag hade jätteroligt så kunde jag inte tänka på annat än att försöka hålla ett öga på telefonen, inte dricka mer för ifall samtalet kommer vill jag vara nykter nog att förstå. Jag tyckte själv att jag blev förmycket för att jag samtidigt försökte vara så "glad" jag kunde för att själv inte tänka på det. Men det är inte så lätt. Jag gråter utan anledning, kan sitta hur glad som helst och prata med någon och sen mitt i samtalet kan jag bryta ihop och sitta i timmar och tårarna bara rinner. Jag känner mig så otillräcklig. Jag vill kunna göra så mycket mer för alla involverade.. för mina älskade kusiner, för min faster, för alla i min familj.. Jag vill kunna om bara så försöka vara lika stark som dem andra.. Men känns som att jag är den som lättast bryter samman. Lite pinsamt i vissa situationer.. Jag får bita mig i läppen när dem är nära för att inte börja gråta.. Jag går runt med en ständig ångest och en klump i halsen.. Vad folk än säger så kopplar jag det till något minne eller något samtal vi någonsin haft och det får mig att få tårar i ögonen.. Jag vet att du inte vill att vi ska vara ledsna och "pausa" våra liv pga det här, men allt är bara för mycket. Du är en för stor del i våra liv, i tjejernas liv.. Jag vill verkligen göra allt för att försöka hjälpa dem. Men vet inte vad jag ska säga eller göra..
Hoppas bara dem förstår att vi alla finns här för dem, nu, sen och föralltid framöver.
Dem kommer aldrig vara själva..
Jag har älskat dem alla sedan början och jag kommer älska dem till slutet..
Nu blir det ett bad eller en dusch och sen krypa ner under täcket och stirra på telefonen tills jag somnar..
Go'natt
