Den andra Januari i år fick jag mitt lilla undervärk. 
En liten tjej som fick heta Millie, Millie Elina. 
Elina fick hon efter en väldigt viktig människa i mitt liv.. Min faster och Gudmor. 
Hon har funnits för mig hela mitt liv och jag kände att hon verkligen förtjänade att hyllas. 
Och hur kan man hylla en människa mer än att döpa sin dotter efter henne, för Millie är ju de bästa jag har.
Jag älskar min faster, hon har verkligen funnits för mig under min uppväxt.
Har alltid sett upp till henne otroligt mycket och alltid velat "vara som hon".

Idag för exakt ett år sen förlorade jag en annan väldigt viktig människa, min andra "faster".
Hon var inte gammal, och förtjänade alls inte att behöva lämna alla efter sig.
Sina tre underbara döttrar, yngsta på bara 18 ny-fyllda år. 
Hon togs ifrån oss pågrundav cancer, den hemskaste sjukdomen man kan få.
Så svår, antingen går det jättefort och man hinner inte rikgit med, eller så går de så sakta.
Så pass sakta att man nästan börjar önska att människorna får somna in, så dem slipper lida.
Faster försvann och lämnade ett stort tomrum. Och idag saknar jag henne, precis som alla andra dagarna.
Bara lite sådär extra. Har försökt hålla mig sysselsatt så känslorna inte ska ta över helt, men det är svårt.
Jag önskar hon hade hunnit träffa Millie..  Många tankar finns kring de, vad hade hon tyckt, hade hon gillat henne.
Hade hon blivit sur över att jag skaffat barn så tidigt eller hade hon varit stolt?
Oavsätt vad, så älskar jag henne fortfarande. Och hon kommer aldrig försvinna helt.
Hennes skratt och glada leende besöker mig fortfarande i drömmar, och det är jag glad över.
Vila i frid älskade du, vila i frid.

Millie är mitt hjärta, jag älskar henne. Och Alexander, otroligt mycket.
Vi har inte alltid haft det lätt, men alla stunder med honom är ändå värt allt. 
Jag saknar dem så fort dem inte är nära och mitt hjärta rikgit värmer upp mig när jag ser dem igen.

Min familj är det bästa jag har, skulle inte byta mitt liv för allt i hela världen 

<3