Låten är till min älskade Viktoria, jag saknar dig otroligt mycket!
På Torsdag ses vi igen, då är det kareoke.


Många misstag har jag gjort på sista tiden, men jag vet inte vilket misstag som varit störst.
Jag mår så dåligt över den jag blivit och det är ytterst sällan jag faktiskt vågar
släppa fram den Alex som jag faktiskt är.
Jag kan ses som stark och glad, men utan mina tabletter skulle jag inte orka upp på morgonen.
Nu sitter jag hemma hos min älskade mor i Bålsta. Här är min mor, min bror och hans flickvän.
Just nu känns allt rätt okej, men allt är tomt.
Jag vill skratta och vara glad, men det känns så fel..
Det känns som om jag egentligen bara borde gråta över hur allt ser ut på sidan om mitt liv.
Saker som jag gör som faktiskt gör mig stolt kommer alltid någon och trycker ner.
Det känns som om tårarna inte räcker till längre.
Och det finns ingen som man kan vända sig till som inte själva mår lika dåligt..
Vad jag än gör, vem jag än är.. 
Så känns de som om jag är långt ifrån den jag faktiskt vill vara.

Vad ska man ta sig till, när orken inte helt finns med en?